Lastvagnar
Paso de los Caracoles (”Snigelpassagen”) har fått sitt namn efter de 29 svåra kurvorna som lastbilar och personbilar passerar under stigningen från 800 meter över havet till hisnande 3 200 meter över havet vid gränsen till Argentina. Under vintern gör snö och is att både färden uppför och färden nedför är extremt farliga. Under sommaren gör hettan att bromsar och motorer på tungt lastade lastbilar utsätts för stora påfrestningar.
– Varje gång jag ser en olycka undrar jag vad som fick just den föraren att köra för fort och sen tänker jag på hans familj som aldrig får se honom igen. Försiktighet och respekt, men aldrig rädsla, har hållit mig vid liv så här långt. Det lärde jag mig av min far, säger Juan Manuel Manrique medan han styr lastbilen uppför den branta stigningen.
I nästa kurva håller han ut lite extra för att ge plats för en lastbil som är på väg ned i dalen. Förarna hälsar på varandra med en vänlig vinkning och ett hej genom de öppna fönstren. Vid den tionde svängen pekar han på en demolerad container som ligger i branten mellan sväng 10 och 12. Han berättar att just den föraren körde alldeles för fort på väg ned med en last vin från Argentina. Släpet gick över kanten och drog med sig dragbilen.
– Jag tror att föraren klarade sig genom att hoppa ut precis innan lastbilen rullade nedför berget. Han bröt flera ben och skadades allvarligt, men han överlevde åtminstone, säger han allvarligt.
Försiktighet och respekt, men aldrig rädsla, har hållit mig vid liv så här långt.
Hans ögon lämnar aldrig vägbanan när han manövrerar lastbilen uppför de farliga kurvorna i de chilenska Anderna på sin väg mot Argentina. Varje kurva har ett nummer. Den som har krävt flest liv är nummer 17 som därför kallas Curva de la muerte – dödens sväng. Juan Manuels ögon smalnar lite när han kör förbi skylten, men han tappar aldrig fokus. Han pekar ut fler platser där olyckor har inträffat, både nyligen och längre tillbaka i tiden. Många av de förolyckade kände han personligen och det märks att det finns ett särskilt brödraskap mellan förare som ofta kör på den här vägen – den viktigaste gränsövergången mellan Chile och Argentina.
Det är den kortaste rutten från hamnen i San Antonio, väster om Santiago i Chile, till området Mendoza i Argentina (och vidare in i Brasilien) och därför är området ett viktigt logistiknav. Längs den här vägen transporteras gods från hela världen, allt ifrån bananer från Ecuador till glänsande nya bilar från Asien. I dag är Juan Manuels kylsläp lastat med 25 ton bananer som ska till Mendoza. Motorns vridmoment och den smidiga växlingen gör att han kan ägna all uppmärksamhet åt den farliga vägen.
Juan Manuel har kört lastbil 45 av sina 64 år. Han har kört över hela Sydamerika. Medan han själv är ute på vägarna finns hustrun och de fyra vuxna barnen kvar i hemstaden Mendoza i Argentina. Han tänker ofta på dem och familjen finner tröst i det faktum att han aldrig har varit inblandad i en olycka. De vet att det viktigaste för honom är att komma hem till dem igen.
– Inställningen hos företagets ägare har stor betydelse för olycksstatistiken. Vissa ägare bryr sig inte alls om förarna. De driver på dem stenhårt och ger dem gammal, omodern utrustning. Då är det klart att det inträffar fler olyckor, säger han.
Han berättar att företaget han kör för nu aldrig har varit inblandat i någon allvarlig olycka och att det är ett av de största företagen som trafikerar rutten mellan Chile och Argentina. Ägaren har en mycket bra relation till sina förare.
– När ägaren ringer upp och frågar hur du mår, och intresserar sig för din familj och ditt allmänna välbefinnande, då gör det skillnad på vägen. – Det är aldrig bra att bli pressad för hårt, säger Juan Manuel.
Företaget är specialiserat på kyltransporter, har 80 lastbilar och har nyligen beställt 30 till. Alla lastbilar är av modellen Volvo FH och företaget var först i Chile med att köpa nya FH. Den lastbil som Juan Manuel kör i dag är en Volvo FH 500 från 2015 som företaget nyss fått levererad. Den har I-Shift-växellåda, en 6x2-konfiguration och alla förutsättningar att bli förarens bästa vän på vägen.
Min far lärde mig allt om lastbilar och om de här bergen.
– De här nya lastbilarna har så bra sikt, fjädring och bromsar. De är mycket lättare att köra än de gamla lastbilarna och mycket säkrare. De är väldigt bekväma att sova i och du vaknar upp utvilad och redo för en ny dag bakom ratten. Sängarna är bekväma och lastbilarna känns verkligen som ett andra hem. Jag har aldrig haft ett oplanerat stopp på grund av tekniska problem med de här lastbilarna, säger han.
Strax innan solen går ned bakom bergen gör Juan Manuel i ordning sin middag, bestående av kyckling och kött, vid vägkanten. Han berättar om de gånger hans fru varit med i lastbilen.
– Ingen lagar mat som min fru, men när vi är ute på vägarna tillsammans är det jag som sköter all matlagning. Då är det hennes tur att vila. Jag gillar inte att bo på hotell eller äta på restaurang. Det jag lagar själv är både godare och nyttigare, säger han.
Han sitter kvar ett tag och blickar ut över bergen som varit hans arbetsplats i så många år, och som har skänkt honom både glädje och sorg. Om några år går han i pension och får vara tillsammans med hustrun i deras hem i det vackra Mendoza.
– Min far har lärt mig allt om lastbilar och om de här bergen. En gång sade han att Anderna alltid kommer att finnas här. För evigt. Vi själva dör förr eller senare. Men Anderna finns kvar för evigt, säger Juan Manuel Manrique.
Modell: Volvo FH 500-dragbil från 2015 med I-Shift och 6x2-konfiguration.
Motor: Rak sexcylindrig motor på 13 liter med 500 hk och 2 500 Nm vridmoment vid 1 050–1 400 v/min.
Släp: Amerikanskt kylsläp från Utility med kapacitet på 27,5 ton.
Uppdrag: Kylgods från Chile till Argentina.