FL6 och FL4
När Volvo startade upp sin lastbilstillverkning 1928 började de med att producera medeltunga lastbilar. Därefter lanserade Volvo successivt tyngre och tyngre fordon tills produktprogrammet inkluderade alla typer av lastbilar, från lätta till tunga.
Volvos medeltunga program var emellertid inte särskilt framgångsrikt under 50- och 60-talet. Det berodde främst på att det tillverkades medeltunga lastbilar i nästan alla länder Volvo exporterade till. De var oftast billigare, men sällan lika hållbara som Volvos lastbilar.
Höga ambitioner för de medeltunga lastbilarna
På 1980-talet, efter introduktionen av L42, L43, F82, F83, F82S och F83S samt F4 och F6, hade Volvo höga ambitioner för det medeltunga programmet. De tillgängliga resurserna var dessutom stora. Volvo beslutade att utveckla en ny familj med medeltunga lastbilar från grunden, men att utgå från de välbeprövade drivlinekomponenter som redan utvecklats till den nya generationens medeltunga modeller.
I slutet av 70-talet utfördes en studie på möjliga efterträdare till F4- och F6-lastbilarna. De beslutade att introducera de nya lastbilarna i mitten av 80-talet och att de skulle konstrueras och byggas i Volvos moderna fabrik i Oostakker i Belgien.
Nya FL-familjen
Redan från början slogs det fast att de nya medeltunga lastbilarna skulle uppfylla samma säkerhetsstandarder som Volvos tunga program. Samtidigt skulle de erbjuda överlägsen ergonomi jämfört med Volvos båda distributionslastbilar och konkurrenternas alternativ.
FL-familjens grunddesign var snart klar – F stod för frambyggd och L för låg hytt. Standardutförandet hade lågt hyttgolv som gjorde det enkelt att klättra i och ur hytten, stora fönster som gav bra sikt och gott om utrymme invändigt men ändå bara en bredd på 2,3 meter som gjorde det lätt att ta sig fram i begränsade områden.
Vikt, kraft och styrka
Flera viktklasser erbjöds, bland annat en lätt lastbil på 7–11 ton (FL6L), en medeltung på 14 ton (FL6M) och en extra lätt lastbil för tunga transporter (FL6H). Några år senare efterträddes FL6H av en ännu kraftfullare variant i 18-tonsklassen, som även gick att få treaxlad med en totalvikt på 26 ton (FL6E).
Eftersom FL6 var tillräckligt kraftfull för att användas för lättare fjärrtransporter introducerades även en längre hyttmodell som alternativ till daghytten. För brandkåren och liknande tillverkades även en manskapshytt, som inledningsvis byggdes av en oberoende leverantör i Floby, men som nu byggs av Volvo i Umeå.
Många korta stopp
För att kombinera säkerhet med enkel manövrering valde Volvo att utrusta de lättaste lastbilarna i denna familj med lätta lastbilar med skivbromsar på samtliga hjul eftersom de ofta kör i stadsmiljö med många stopp och starter.
FL6 kom 1985 och året efter kom den ännu lättare FL4:an. Den var i grunden likadan som FL6L, men hade fått en lättare, bränslesnål, direktinsprutad Volvo TD41-motor, som byggde på motorn till F4-serien i kombination med Volvo Pentas högeffektiva marina motorer.
Amerikanska versioner
Senare under 1986 introducerades FE6 och FE7 i USA, två modeller som anpassats för den nordamerikanska marknaden. FE6 var mycket lik FL6, och FE7 var i princip samma lastbil som FL6, men den hade fått en starkare 7-litersmotor och FL7:ans drivlinekomponenter.
Ett intressant tillskott i FL6-serien var D6-250-motorn som hade både turbokompressor och mekanisk överladdning – den första av sitt slag för lastbilar i världen. Tack vare den motorn fick FL6 plötsligt tillräckligt med kraft för att klara transportuppgifter som normalt sett utförs av lastbilar med betydligt större och tyngre motorer.