Lastvagnar

Sverige

×

1920-talet

DE FÖRSTA STEGEN

Under 1920-talet utvecklades lastbilarna och lastbilstransporterna snabbt. I början av årtiondet var lastbilarna gammaldags och hade ofta kedjedrift och massiva gummidäck. Förarna var ofta väldigt utsatta för, och beroende, av väder och vind. Men när den första Volvolastbilen rullade ut från fabriken 1928 var den axeldriven, hade luftdäck och föraren satt inne i en heltäckt hytt. Redan så här tidigt i lastbilsutvecklingen höll Volvolastbilar en otroligt hög klass med avseende på tillförlitlighet och kvalitet, särskilt i jämförelse med lastbilar från andra länder, som inte byggts för det hårda svenska klimatet och de dåliga svenska vägarna.

Här kan du läsa mer om de första Volvolastbilarna och se vilka framsteg som gjordes i början av 20-talet.

Serie 1 och 2

Volvo startade upp sin verksamhet i slutet av 1926, då man började förbereda för bilproduktionen som började i april 1927. Det stod snart klart att efterfrågan på en svensk personbil i Sverige var ganska liten.

Redan i december 1926 började man utveckla en medeltung lastbil – Serie 1 – och i februari 1928 lämnade den första Volvolastbilen fabriken i Göteborg. Så här i början av produktionen byggdes bilar och lastbilar på samma monteringsband.

Den första lastbilen – en oväntad succé
Till skillnad från Volvos första personbilar blev den första Volvolastbilen en omedelbar succé. Planen var att producera 500 fyrcylindriga Serie 1-lastbilar och att senare introducera en kraftigare sexcylindrig lastbil. Men de första 500 lastbilarna sålde slut på nolltid. En andra serie med 500 lastbilar – Serie 2 – planerades och tillverkades.

Serie 1 var med sin fyrcylindriga bensinmotor och sina 28 hk ingen kraftig lastbil. Den officiella lastförmågan låg bara på 1 500 kg (hälften av totalvikten), men lastbilens konstruktion var mycket gedigen, så det var vanligt att den fick bära upp till dubbelt så mycket som var lagligt.

Tre växlar och skaplig ergonomi
Serie 1-lastbilarna kunde bara komma upp i 40–50 km/h (mindre när de var lastade, särskilt i backar). Körningen underlättades dock av den trestegade växellådan och den skapliga ergonomin – ljudnivån för föraren var till exempel ganska låg.

I den här modellen, liksom i andra lastbilar fram till mitten av 30-talet, var uppvärmningen begränsad till den motorvärme som trängde in i hytten via plåten som skiljde motorn från hytten.

Komplett Volvokonstruktion
Trots den låga prestandan fick Serie 1 ett genomslag som överträffade förväntningarna tack vare den robusta och enkla konstruktionen. Till skillnad från många andra lastbilar från samma period var den helt Volvosignerad, även motorn och växellådan. Den levererades utan hytt, men en standardhytt byggd av den oberoende karosstillverkaren Åtvidaberg (som även producerade bilkarosser) kunde beställas och monteras i Volvofabriken före leverans.
De flesta lastbilar av den här typen levererades emellertid utan hytt till kunden, som sedan själv beställde en hytt enligt egna specifikationer från någon av de många lokala hyttillverkarna. Förvånande nog har många lastbilar från Serie 1 bevarats till vår tid – ett bevis så gott som något på den höga kvaliteten.

Serie 2

Den andra lastbilen – för att möta den höga efterfrågan
Efter den tröga försäljningen av Volvos fyrcylindriga personbilar under de första åren var det en glad överraskning att den första Volvolastbilen blev en sådan framgång. De första 500 enheterna av Serie 1 (ett lager som man hade beräknat skulle räcka i upp till två år) sålde slut på sex månader. På grund av den höga efterfrågan måste ytterligare 500 fyrcylindriga lastbilar byggas.

De första två åren rådde hög aktivitet på Volvo. Flera olika typer av fordon utvecklades från grunden. Därefter kunde tempot trappas ned en aning, vilket gjorde det möjligt att göra ett antal modifieringar på nya Serie 2 jämfört med den första modellen från februari 1928.

Trots att lastbilarna nu blev allt kraftfullare och bredare hann Volvo, på grund av det korta tidsspannet på sex månader, inte utveckla en motor som var starkare än den ursprungliga fyrcylindriga motorn med bara 28 hk. I stället för de tidigare två bakaxelutväxlingarna valde man att bara erbjuda en – den långsammare utväxlingen som gav en lägre topphastighet, men underlättade körningen.

Bättre köregenskaper
Den första lastbilen hade samma spårbredd som Volvos första personbil (bara 1,3 meter) och det ställde till stora besvär på 1920-talets vägar, som sällan bestod av mer än två hjulspår från hästdragna vagnar som var omkring 1,5 meter breda. Volvos smala lastbilar passade helt enkelt inte in i vagnsspåren.

Därför fick Serie 2 en bredare spårvidd på 1,46 meter. Det uppnådde man genom att flytta de bakre fjädrarna till utsidan av ramen (på Serie 1 hade fjädrarna suttit direkt under ramen). Tittar man på spårbredden är det alltså lätt att skilja Serie 2 från föregångaren.

Lämpad för serieproduktion
I många avseenden var Serie 2 bättre lämpad för serieproduktion, vilket var ekonomiskt fördelaktigt. Den vackra träratten var till exempel ersatt av en mer standardiserad ratt i bakelit.

Serie 2 blev en stor succé och en favorit hos många lastbilsägare, men var även omtyckt av andra. Bussbolagen började till exempel använda lastbilarna som grund för tillförlitliga mindre bussar. Bussarna fick lastbilschassi och en träkaross klädd med plåt.

VÄLJ ETT ANNAT ÅRTIONDE