Lastvagnar
Djupt nere i dagbrottet rör sig maskinerna som mekaniska myror – ihärdigt och outtröttligt. Ett avlägset mullrande hörs från motorerna. Utanför brottet har dimman precis lättat och de skogsklädda bergen är åter synliga.
Nere i brottet är bullret desto mäktigare. Ljudet av sten som skrapar mot stål, när skopa efter skopa av kol och jord lastas på lastbilens flak. Andreas Wahyudi väntar med handen på växelspaken de minuter det tar för hans kolleger att lasta.
Sedan sätter han foten på gaspedalen och börjar klättra uppåt med lastbilen igen. – Det viktigaste är att vara fokuserad, försiktig och att kommunicera med de andra, säger han.
Susubang Mine är ett 9 000 hektar stort dagbrott på östra Kalimantan, den indonesiska delen av ön Borneo. Det är här det hårdaste och dyraste kolet, antraciten, bryts.
Det blottlagda kolet ser ut som svarta, vertikala ränder i den uppgrävda jorden. För att komma åt det måste man först spränga och forsla bort den steniga jorden mellan kolsträngarna. Varje dag forslar 31-åriga Andreas bort jord med sin Volvo FMX. Han kör den till en deponeringsplats 1,5 kilometer bort. De dåliga vägarna och den tunga lasten – upp till 27 ton – kräver inte bara skaktåliga fordon, utan även skickliga förare.
Vi vet aldrig hur det ser ut längre fram. Marken rör sig och kan snabbt förändras från en stund till en annan.
Djupa hjulspår, stenar och stora lergropar gör vägarna i dagbrottet mycket svårkörda. Landskapet förändras snabbt, inte bara genom att jorden forslas bort, utan också genom jordskred och skyfall.
– Terrängen är den största utmaningen. Vägarnas standard har stor betydelse för säkerheten, säger Andreas.
Några fullastade lastbilar dundrar förbi och Andreas håller ett vaksamt öga på dem. När han kommer till ett vattenfyllt hål i vägen fattar han ratten med båda händerna. Motorn varvar när lastbilen kommer till en brant backe och börjar sin klättring uppåt.
– Inga problem, den här motorn är stark.
På komradion får Andreas löpande instruktioner om vart han ska köra lasten, frågor om var han är och varningar om problem på vägen. Kommunikation är en helt avgörande faktor på brottet.
– Vi vet aldrig hur det ser ut längre fram. Marken rör sig och kan snabbt förändras från en stund till en annan. Men mina kolleger håller mig informerad, så jag känner mig lugn, säger Andreas.
Andreas lämnar aldrig lastbilen under sina skift. Men den konstanta kommunikationen via radion, ljudet från signalhornen och de vänliga hälsningarna från mötande förare gör att han aldrig känner sig ensam.
– Det bästa med det här jobbet är alla nya vänner jag har fått, förklarar Andreas.
Han är från Longkali på östra Kalimantan och har, precis som många av förarna, långt hem till familjen. De senaste åren har den enorma efterfrågan på det svarta guldet, inte minst från Kina, lett till att utländska företag har öppnat fler och fler dagbrott i Kalimantan. Och behovet av arbetskraft har skjutit i höjden.
Andreas bor för närvarande tillsammans med 20 andra förare en kort bussresa från brottet. Han har ett eget rum, sparsamt möblerat, med en madrass på golvet och affischer med fotbollsstjärnor på väggarna. Större delen av sin vakna tid tillbringar han i förarhytten, och det gillar han.
Andreas har kört lastbil sedan 2005 och det senaste året har han jobbat här i dagbrottet. I början fick han sitta bredvid en annan förare och få specialutbildning.
– I början tyckte jag att det var väldigt obehagligt när lastbilen lutade, men nu är jag van vid det. Min Volvo är verkligen bekväm, så jag kan slappna av. Jämfört med andra lastbilsmärken är fjädringen och dämpningen i hytten jättebra, säger han.
Klockan är tolv och det är dags för lunchrast en bit från brottet. Förarna sätter sig i skuggan av ett tak och äter sitt medhavda ris och tänder en cigarett, medan lastbilarna står still på parkeringsplatsen.
Det är alldeles tyst i hettan. Leran är hårt packad av de tunga fordonen som nästan ser övergivna ut i det starka, vita solljuset. I hjulspåren har leran torkat och på däcken och under chassierna har stora lerklumpar fastnat. Det luktar diesel och varmt gummi. Efter lunchrasten fortsätter arbetet hela eftermiddagen.
Dagen därpå ser allt annorlunda ut. Det har regnat under natten och bergen är insvepta i dimma. Luften är tung av fukt.
– Det blir slirigt i dag, säger Andreas. Han har precis varit och ätit ris och kyckling till frukost i matsalen, där det doftar olja och chili, och satt på sig sina läderstövlar. Det mjuka morgonljuset bäddar in landskapet.
En kall vind blåser över vagnparken och marken är en enda stor lerpöl. Andreas inspekterar lastbilen lite snabbt. Olja, filter, däck, bromsar – allt ser fint ut. Han kliver in i förarhytten, tar av sig stövlarna på det översta steget och antecknar något. Sedan sätter han på technomusik, lutar sig tillbaka och väntar. Och väntar.
Bakom ratten känner jag mig betydelsefull och stolt över mig själv.
I tropiska Borneo kan monsunregnen komma plötsligt och med stor kraft. Det regnar ofta, men vädret är svårt att förutsäga. Efter regnet måste vägarna skrapas och allt annat arbete avstannar av säkerhetsskäl.
– Annars finns det risk att vi kör i diket och voltar – eller krockar. I dag ser vädret bra ut, men vi vet att det kan börja regna när som helst.
Arbetet avstannar även i tjock dimma och när det blir för dammigt. Så när det går att arbeta jobbar alla riktigt hårt. En Volvolastbil på det här dagbrottet kör dygnet runt och håller i tio år.
När solen går upp och dimman lättar står förarna och lutar sig mot sina vita Volvolastbilar. Motorerna har tystnat, och det flödar musik från förarhytterna. En av förarna har vridit upp volymen och passat på att sträcka på sig, med benen ovanpå den öppna hyttdörren.
Det mödosamma arbetet på dagbrottet gör tröttheten till en av de största farorna. Därför görs regelbundna tester för att se till att ingen förare är för trött. Andreas kör elvatimmarspass. Han medger att det är ett monotont arbete att köra samma 18-minuterssträcka dag ut och dag in. Men det uppvägs av känslan han får bakom ratten.
– Bakom ratten känner jag mig betydelsefull och stolt över mig själv. Jag känner mig nöjd, säger han.
Plötsligt får han klartecken och startar omedelbart motorn. Solen står redan högt på himlen ovanför dagbrottet. När arbetsdagen är slut backar Andreas in på sin parkeringsplats, stänger av motorn och hoppar ut. Månen lyser starkt bakom de stilla molnen, över de röda jordhögarna, växtligheten och de blå bergen i fjärran.
Unga män i blå skjortor och hjälmar går från matsalen till lastbilarna, redo att gå på nattskiftet. Andreas står i månljuset. I Longkali var han bonde och lastbilsförare. Det var möjligheten att jobba och tjäna pengar som förde honom hit, och chansen att utvecklas och göra karriär.
– I framtiden, när jag har råd, vill jag starta eget inom transportbranschen. Då får jag nytta av erfarenheterna härifrån. Vem vet, en dag kanske jag till och med köper en egen lastbil, säger han och skiner upp i ett blygsamt leende.
Volvo FMX för krävande entreprenadarbete, i form av en 6x4 tipplastbil 17M3 (för avtäckningsmassor), med rak sexcylindrig D11A-motor på 10,8 liter med 370 hk.
Användning: Transporterar jord (avtäckningsmaterial) på Susubang-dagbrottet.