Lastvagnar
Svalorna ilar fram över den sydafrikanska savannen och dyker tvärt mot marken. En sval bris sveper sakta fram genom det platta landskapet. Klockan är strax över sex och om några minuter går solen upp. Plötsligt dränks fågelsången av ljudet från en dieselmotor.
I ett rött moln av damm dundrar en sandfärgad Volvo FM fram mot en grupp människor som har samlats med sina pickupper vid grindarna till naturreservatet vid Koppies-dammen 15 mil sydväst om Johannesburg. Det är säsongens första dag. I dag ska viltvårdsteamet fånga in och transportera afrikanska bufflar, som hör till ”the Big Five”, ett begrepp myntat av jägare för att beskriva de djur som är allra svårast och farligast att spåra och jaga i Afrika.
– Vi arbetar ofta med bufflar, men det är alltid förknippat med risker. Buffeln är oerhört stark, och går den till attack gör den det för att hämnas. Om den kommer i kapp dig är det helt kört. Då har den ihjäl dig, säger Petrus Motsoane, teamets arbetsledare som också kör den Volvodragbil som ska transportera dessa aggressiva djur.
Att fånga in och transportera vilda djur är ett viktigt arbete i Sydafrikas många naturreservat. Först och främst gör man det för att upprätthålla en balans mellan olika djurarter i reservaten. Att förhindra inavel är en annan orsak.
Buffeln är oerhört stark, och går den till attack gör den det för att hämnas.
Viltvården sker under vintersäsongen mellan mars och oktober då det är som svalast. Teamet fångar in och transporterar flera olika vilda djurarter, allt från zebror och noshörningar till bufflar och lejon.
Naturreservaten i Fristatsprovinsen i Sydafrika har varit Petrus Motsoanes arbetsplats i över tjugo år. Med kirurgisk precision manövrerar han den 24 ton tunga och 22 meter långa lastbilen genom savannen mot den hjord med djur som ska förflyttas. Arbetet är mycket påfrestande för såväl fordon som förare.
– Det tar på krafterna att köra på savannen. Man känner sig alldeles mörbultad! Men jag har kört den här lastbilen i tio år nu och jag har aldrig haft några problem. Den är tillräckligt stark och uthållig för att klara av allt arbete den behöver göra, säger Petrus.
Viltvårdsteamet i Fristatsprovinsen består av 25 man samt en veterinärkirurg och en helikopterpilot. Helikoptern letar upp bufflarna och jagar ut dem i öppen terräng så att veterinärkirurgen kan skjuta dem med bedövningspil.
När buffeln har bedövats kör markteamet fram sina pickupper och hissar upp det mer än ett ton tunga djuret på bilflaket. Därefter transporteras buffeln till Petrus Volvolastbil där en kranbil lyfter upp det sovande djuret på släpvagnen. Uppe på släpet ges ett motmedel som får djuret att vakna till.
– När buffeln vaknar blir den lätt aggressiv, men då har vi redan hunnit ut och stängt dörren. Om den vaknar innan man har hunnit ut från släpet måste man rusa ut blixtsnabbt innan den hinner i fatt, säger Petrus.
Han skrattar och guldtanden i underkäken och ringen i vänster öra glimmar till medan han berättar historien om den nedsövda zebran som vaknade till liv mitt under lastningsproceduren och rusade ut på savannen med ögonbindeln på.
Tre strutsar med guppande stjärtfjädrar lunkar fram genom det höga gräset på höger sida om lastbilen medan det smattrande ljudet från helikoptern skrämmer i väg en noshörningsfamilj med två vuxna djur och en kalv. Lastbilen studsar fram över gräs och buskar, ned i en ravin och över en bro som är så smal att det är ett under att fordonskaravanen kan ta sig över den. Petrus har ett koncentrerat ansiktsuttryck.
– När jag kör lastbilen i besvärlig terräng studsar den och låter inte alls som när jag kör på en vanlig väg. Jag måste köra riktigt, riktigt sakta genom den farliga terrängen tills det blir säkert igen. Jag måste ha blicken fäst på vägen framför mig hela tiden för att ha koll på om det är några stenar eller andra hinder i vägen. Men jag kan inte se precis allt och då måste jag våga chansa, säger han.
Dagen börjar inte bra. De två första bufflarna som veterinären bedövar springer rakt in i en dunge och ned i en ravin farligt nära floden. Med motorerna på högvarv kör pickupperna fast i det höga busksnåret på vägen till platsen, och när de kommer fram kan de inte ta sig ned till det sanka området där ena buffeln nu ligger och sover. Träden gör det svårt för helikoptern att jaga bort andra bufflar som kan befinna sig i närheten och skulle kunna gå till attack.
Förstärkning tillkallas och sedan går allt väldigt snabbt. Buffeln knuffas upp på en grön bår och vinschas uppför slänten till jeepen där tio personer lyfter upp det sovande djuret på pickuppens flak med sina bara händer.
Förutom att köra lastbilen är det Petrus uppgift som arbetsledare att övervaka arbetet med djuren och hjälpa till att lasta på dem på släpet. Släpvagnen är avdelad i fem bås med ståldörrar som kan öppnas och stängas från utsidan. Som mest kan lastbilen ta så många som femton bufflar, beroende på hur stora de är.
– Bufflarna gillar inte att stå ensamma. De bli alldeles galna av det och skadar sig själva. Så vi transporterar alltid två till tre stycken i varje bås, förklarar Kees Lawrence, som ansvarar för viltvårdsteamet, medan han mäter upp rätt dos B-vitamin till den fyra år gamla kon som markteamet precis lyft upp på bilen.
Varje buffel som fångas in testas för olika sjukdomar, märks med ett mikrochip och får en B-vitaminspruta för att stärka immunsystemet. Under tiden som Kees ger den sovande buffeln en injektion bildas en kö av bufflar med vita ögonbindlar och bomullsvadd i öronen mellan Volvoekipaget och kranbilen. Ögonbindlarna och bomullsvadden håller dem lugna.
När jag berättar för andra förare vad jag fraktar för någonting brukar de säga ”en dag kommer du att bli dödad av de där djuren”. Men jag har hållit på i över tjugo år nu och än lever jag i alla fall.
Arbetet med att ta blodprover och förflytta och väcka upp bufflarna som ingår i djurtransporten går undan. Med hjälp av en lång järnstång öppnar Petrus dörrarna mellan båsen. Snart står fjorton djur och trängs på släpet. Bufflarna är inte särskilt glada över att plötsligt vara instängda i en liten metallåda.
– De brukar lugna ned sig när jag börjar köra, säger Petrus när han kliver upp i förarhytten.
Lastbilen kör tillbaka genom reservatet mot inhägnaden där bufflarna får vara i karantän innan de ska säljas på auktion till andra naturreservat. Dagens last är värd mer än 2,2 miljoner rand, ungefär 170 000 euro. Efter att de har sålts kör Petrus Motsoane djuren till deras nya hem.
– Det bästa med jobbet är att få köra min egen lastbil ute på vägen. När jag berättar för andra förare vad jag fraktar för någonting brukar de säga ”en dag kommer du att bli dödad av de där djuren”. Men jag har hållit på i över tjugo år nu och än lever jag i alla fall.
Volvo FM från 2003 med en 380 hk 13-liters dieselmotor och en sydafrikansk släpvagn från SA Trucks. Dragbilen och släpet mäter tillsammans 22 meter och väger 24 ton. Fordonet används dagligen under viltvårdssäsongen mellan mars och oktober för att transportera vilda djur ute på savannen och på vanliga vägar.
