Lastvagnar
Det är en mulen morgon i Stewart i British Columbia i Kanada. Molnen ligger tunga över bergstopparna runt den nybyggda hamnen som ligger längst in i en djup vik nära gränsen till Alaska. Hit kommer stora bulkfartyg från hela världen med tung last som ska transporteras många hundra kilometer inåt landet.
På lastkajen har regnet förvandlat marken till lera. Rod Stanley och hans kolleger kämpar med att lasta på en 66 ton tung industrimaskinen på släpet. Det första försöket misslyckas eftersom det blir för tungt på bakaxlarna. Efter en stunds funderingar beslutar de sig för att vända maskinen åt andra hållet och låta dragbilen – en Volvo VNX med 600 hk och I‑Shift-växellåda – ta en större del av vikten. Då går det bättre. – Nu behöver vi bara kontrollera viktfördelningen på varje axel. Om den är okej är vi redo att köra, säger Rod.
Men först måste han och hans kolleger vänta tills det blir kväll. Vägarna mellan Stewart i British Columbia och den angränsande provinsen Alberta är smala och krokiga. Den första biten av de 1 500 kilometerna måste de köra över flera broar som inte är byggda för tunga transporter.
Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om vi fick punktering här ute i mörkret.
För att få köra där krävs det både tekniska beräkningar och specialtillstånd från de lokala myndigheterna. För att ekipaget inte ska utgöra en säkerhetsrisk för andra trafikanter gäller körtillståndet genom British Columbia bara på natten och på vägar som är avstängda från annan trafik. Därför är det redan kolsvart och ganska öde ute när Rod och hans kolleger lämnar Stewart.
”Det finns vissa nackdelar med att köra på natten. På dagen är allt mycket enklare eftersom du ser exakt vad du gör – utan att behöva använda ficklampa. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om vi fick punktering här ute i mörkret, säger han.
En annan utmaning med körning i mörkret i den här delen av Kanada är att skogarna på båda sidor av vägen är fulla av björn och annat vilt. Även om Rod har följebilar både framför och bakom sig måste han vara oerhört uppmärksam och alltid redo att göra en snabb inbromsning eller väja för något på vägen.
– Jag har kört här uppe i norr nästan hela mitt liv och jag älskar det verkligen. Men djuren har alltid varit ett problem. Det är en fråga om millisekunder när det springer ut ett djur framför lastbilen. Förra året var jag med om en viltolycka när jag körde själv och skulle hämta upp en last. Djuret dog så man är ju alltid orolig. Men hittills har jag haft tur här i Stewart.
Rod har jobbat som lastbilsförare i nästan 40 år. De senaste 18 åren har han kört för Mammoet, ett globalt kran- och transportbolag som specialiserat sig på tung last. Under årens lopp har han kört många laster på över 500 ton, så denna 66-tonsmaskin är inte direkt någon större sak för honom. Men Rod tycker att vägförhållandena i British Columbia gör lastens storlek, vikt och bredd till en utmaning för alla inblandade ändå.
– Inget jobb är det andra likt. Det har jag lärt mig. Och det är därför jobbet fortfarande är så roligt efter alla dessa år. Dessutom gillar jag samarbetet och all logistik och planering som jobbet innebär, säger han.
– Under mina första år jobbade jag ensam under långa perioder – det kunde gå flera dagar innan jag stötte på någon jag kände. Men nu är vi många som jobbar tillsammans i ett team – och det passar mig bättre. Vi är ett gott gäng som jobbar ihop. Nu har jag vant mig vid det och tycker att det skulle vara jobbigt att köra ensam igen.
– Under mina första år jobbade jag ensam under långa perioder – det kunde gå flera dagar innan jag stötte på någon jag kände.
Det här uppdraget är lite speciellt för Rod och hans kolleger. Det är första gången han testkör en Volvolastbil. Mammoet, företaget som de jobbar för, har säkerhet som ett av sina kärnvärden, precis som Volvo Lastvagnar, och när Ron har bekantat sig med den nya lastbilen är han positivt överraskad.
– Det är en riktigt schysst lastbil. Den har tillräckligt med vridmoment och hästkrafter och är skön att köra, bekväm och rymlig. Allt en förare kan önska. Inte minst komforten är bättre än vad jag är van vid. En annan bra sak är att alla reglage sitter inom nära räckhåll, så att man inte behöver ta ögonen från vägen. När man väl har vant sig vid den är den väldigt säker, och säkerhet är prioritet ett för oss här ute, säger han.
Under de två första nätterna kör Rod och hans kolleger mellan tio på kvällen och sex på morgonen. Det tredje skiftet börjar först vid midnatt, för när transporten har kört över gränsen till Alberta gäller körtillståndet bara på dagtid. Enligt Rod är en av uppdragets största utmaningar just övergången mellan nattpassen och dagpassen. Kroppen måste ställa om sig och det är svårt att få tillräckligt med sömn mellan skiften, även om det finns gott om tid för vila.
För att hålla sig pigg under nattpassen använder han sig av frisk luft, läsk och vatten och lyssnar på klassisk rock som Led Zeppelin på radion. Han brukar också tänka på sina två barn och sina barnbarn och på vad de ska hitta på tillsammans när han kommer hem. När han har lämnat av lasten i Redwater har han en veckas semester och då ska han direkt hem till Edmonton för att åka ut och campa med familjen en vecka.
– Jag lever i princip för att få umgås med familjen när jag är ledig. Jag älskar mina barn och barnbarn över allt på jorden, de är det käraste jag har. Jag ser fram emot att få umgås mer med barnbarnen när jag går i pension om några år. Jag missade mycket när mina egna barn växte upp eftersom jag var ute på vägarna så långa perioder. På den tiden hade vi ju inga mobiltelefoner eller andra telefoner här ute, så det kunde ta en vecka eller så innan man fick prata med familjen när man jobbade. Med dagens teknik är det mycket lättare att vara lastbilsförare.
När jag kör genom parken brukar jag tänka på vilken tur jag har som får betalt för att köra på så vackra vägar. Andra människor måste ta ledigt för att åka hit och se allt det vackra. Det är en av de största fördelarna med att vara lastbilsförare.
Nära gränsen mellan British Columbia och Alberta kör Rod genom hjärtat av de kanadensiska Klippiga bergen. Gryningsljuset gör honom lite piggare trots att han är trött efter nattens körning, och han ser som alltid fram emot att köra genom Jaspers nationalpark. Det är en av de vackraste platserna i hela Kanada.
– Det är fantastiskt att se trädens skiftande färger, det kristallklara, gröna vattnet och solen som reflekteras i vattnet när den stiger upp genom molnen. Det är alltid lika vackert och det finns massor av djur här – älgar, björnar, getter och får. När jag kör genom parken brukar jag tänka på vilken tur jag har som får betalt för att köra på så vackra vägar. Andra människor måste ta ledigt för att åka hit och se allt det vackra. Det är en av de största fördelarna med att vara lastbilsförare, säger Rod Stanley.
Mammoet är ett kran- och transportbolag med specialisering på tung last som har 5 000 anställda runtom i världen. Företaget fokuserar främst på tjänster för petrokemisk industri, gruvindustri, väg- och vatten, kraftproduktion och offshoreprojekt.
Under sju månader kör Mammoets fyra transportenheter regelbundet fram och tillbaka mellan Stewart och kundens anläggning i Redwater. Extra lastbilar sätts in efter behov för att de ska kunna täcka upp hamnverksamheten och hålla tidsplanerna.
Lastbil: Tunga lastbil.
Modell: Volvo VNX 630.
Motor: Volvo D16 med 600 hk och 2 779 Nm vridmoment.
Växellåda: Volvo I-Shift.
Dragbil: 8x6 (tridem).
Vikt: 119 300 kg (tågvikt).
Nyttolast: 66 000 kg.
Längd: 41,7 m (hela ekipaget).
Hjul: 50.
Bränsle: Upp till 1 135 liter.
Utrustning: Differentialer på 35 000 kg. Låglastramper och hydraulikutrustning för flera släpvagnar. Skyddsgaller baktill på hytten samt kedjor och sidostolpar. Följebilar vid specialtransporter.
Släpvagn: 9-axlad Canadian Highway från Scheuerle.
Släpvagnsutrustning: Justerbart däck (18,55–30,55 m); hydraulisk fjädring; spindelbult eller fjärrstyrbara axlar.
Följebilar: Sju följebilar för nattpass.
Transportsträckan mellan Stewart och Redwater är omkring 1 500 kilometer enkel resa och går genom Kanadas två västligaste provinser: British Columbia och Alberta. Vägen till prärien i Alberta går genom djupa skogar och passerar mäktiga vattenfall, snötäckta berg och glaciärsjöar.