Vägtåg på 175 ton i Australiens ödemark

I Australiens outback sitter 52-åriga Maxine Taylor bakom ratten på en Volvo FH 16 Tridem, som leder ett 175 ton tungt vägtåg. Hon har fyra släp bakom sig och en lång varm dag på vägen framför sig. Som dotter och änka till lastbilsförare hade hon inte kunnat tänka sig ett annat liv.

I det här avsnittet av Driver’s World följer vi med och ser hur det är att köra ett 175 ton tungt vägtåg genom Australiens outback.

Maxine Taylor, lastbilsförare.

Maxine Taylor – mormor och lastbilsförare – går i sin fars och bortgångne makes fotspår.

Rött damm virvlar upp i stora moln bakom Maxine Taylors lastbil. Hon dundrar fram på vägen i 90 km/h medan horisonten breder ut sig framför henne och luften dallrar av hetta. Det här är den australiensiska bushen.

Ute är det 48 grader varmt, men det kunde varit betydligt värre. Här kan temperaturen ofta stiga till närmare 60 grader.

– Det gäller att dricka mycket vatten, annars blir man snabbt uttorkad här ute. Värmen är verkligen påfrestande. Utan luftkonditionering skulle vi inte överleva, konstaterar hon.

Den 52-åriga mormodern är hundratals mil från all bebyggelse. Det är ensamt här ute. De enda tecknen på liv är enstaka kor, kameler eller dingos som korsar vägen – eller någon av företagets lastbilar på väg i motsatt riktning. 

Det gäller att dricka mycket vatten, annars blir man snabbt uttorkad här ute.

Maxine Taylor

lastbilsförare

Maxine höjer volymen på stereon och sjunger med till tonerna av den australiensiska rocklegenden Jimmy Barnes. Musiken ger mig energi, säger hon. Kanske får den henne även att tänka på annat än mannen som borde ha suttit bredvid henne under körningarna genom det dammiga landskapet.

– Det var min man som fick mig att börja köra vägtåg efter att han hade blivit sjuk. Det var för att vi skulle kunna arbeta tillsammans under hans sista år i livet och för att jag skulle kunna försörja mig själv.

Under tre års tid arbetade paret för samma företag, i samma arbetslag och kunde bo ihop i lägret. Men så för två år sedan gick Maxines make bort.

– Det är något som alltid finns där i tankarna. Jag tänker på honom varje dag och jag tror att jag fortfarande kör för hans skull, fastän han inte är med oss längre.

Maxines körrutt går mellan Woodie Woodie i den avlägsna Pilbara-regionen i västra Australien och kuststaden Port Hedland. Det är en tur-och-retur-sträcka på 800 kilometer som hon upprepar varje dag (med en dags vila efter sex körningar) under åtta veckors tid. Därefter följer två veckors ledighet hemma i Brisbane på Australiens östkust, 5 000 kilometer bort. På returresan är hennes fyra stora släp tomma, men på vägen till hamnen är de lastade med manganmalm – en svart metallisk sten som liknar kol och används som legering när man framställer rostfritt stål.

 

På väg genom öknen i skymningen.

Normalt tar körningen 12–13 timmar, men den kan också ta upp till 17 timmar om ett däck går sönder, om lastbilen havererar eller om vägförhållandena är dåliga.

Maxine inspekterar lastbilen.

Maxine älskar kamratskapet och gemenskapen med de andra lastbilsförarna i regionen.

Dagarna är långa. Normalt tar körningen 12–13 timmar, men den kan också ta upp till 17 timmar om ett däck går sönder, om lastbilen havererar eller om vägförhållandena är dåliga. Under regnperioden kan hon bli fast härute i dagar i väntan på att de stora vattenmassorna ska dra sig undan.

I gruvan arbetar man rullande skift, så när Maxine kommer tillbaka till basen och tömmer sin last tar en annan förare hennes plats i förarsätet och repeterar samma körning. När han kommer tillbaka efter 12–13 timmar är det återigen dags för Maxine att kliva in i förarhytten, trycka i gång favoritskivan med Jimmy Barnes och köra ut igen.

Det är väldigt få kvinnor som arbetar här ute och Maxine har hitintills bara sett en annan kvinna som kört vägtåg. När folk frågar vad hon jobbar med är det många som har svårt att tro på att hon kör vägtåg, speciellt människor som hon aldrig har träffat förut. – De säger ”wow, det hade jag aldrig trott”, säger hon.

Maxine har dock alltid velat bli lastbilsförare. Både hennes far och hennes avlidne make körde lastbil och det känns som den mest naturliga saken i världen. Hon är visserligen kvinna i en mansdominerad värld, men hon vet att männen respekterar henne – och hon respekterar dem. 

– Grabbarna är fantastiska. De pratar alltid med mig i radion och frågar om allt är okej. Så gör vi allihop. Det är inte för att jag är kvinna, utan för att vi ser efter varandra. Vi är här ute långa perioder och blir som en stor familj.

Maxine Taylor

lastbilsförare

Dingosiluetter.

Den avlägsna Pilbara-regionen i västra Australien ligger omkring 5 000 kilometer bort från Maxines hem i Brisbane på östkusten.

– Grabbarna är fantastiska. Om jag stannar till eller får problem är det genast någon som frågar om jag har tillräckligt med vatten och mat. Annars stannar de och hjälper till. Vi kommer väldigt bra överens och de pratar alltid med mig i radion och frågar om allt är okej. Så gör vi allihop. Det är inte för att jag är kvinna, utan för att vi ser efter varandra. Vi är här ute långa perioder och blir som en stor familj.”

Maxine och hennes kolleger ordnar regelbundet grillkvällar, då de dricker några öl och pratar, skrattar och skämtar med varandra för att hålla arbetsmoralen uppe.

– Vi som arbetar här ute kommer väldigt bra överens. Vi förstår varandra och är snälla, och så måste det vara. Vi tillbringar trots allt mer tid med varandra än med våra familjer, säger Maxine.

Själv har hon sin familj utspridd på olika platser i Australien. Sitt eget hem har hon i Brisbane, där ett av de tre vuxna barnen bor. Hennes två andra barn bor längre söderut i New South Wales. Maxine har två barnbarn, båda flickor, men med ett tredje, denna gång en pojke, på väg.

– Ibland funderar jag mycket och tänker på vad jag kanske missar. Jag träffar inte min familj så ofta, men det känns faktiskt okej. Det är desto härligare när vi väl ses. Jag antar att jag har vant mig, säger hon.

Beslutet att behålla huset i Brisbane (och därmed även huslånet) är en av anledningarna till att hon fortfarande kör lastbil. Men trots att hon bott i huset i 25 år är det numera gruvlägret vid Port Hedland som hon nu kallar ”hemma”.

– Efter åtta veckor i lägret ser jag alltid fram emot att komma hem till Brisbane, men när jag väl är där känner jag mig ensam och längtar tillbaka. Miljön och gemenskapen vi har i lägret är speciell.

Förarna som kör här ute får ett särskilt band, både till varandra och till sina Volvolastbilar. För att fordonen ska klara de tunga vikterna och att vara i drift dygnet runt måste de servas minst en gång i veckan. Dessutom måste förarna tanka och göra startkontroller varje dag.

Blickar ut mot en öde väg.

Det är ensamt här ute. De enda tecknen på liv är enstaka kor, kameler eller dingos som korsar vägen. Och dagarna är långa.

 

– Våra lastbilar är otroligt bekväma att köra och vi tar hand om dem som om de vore våra egna. När du kör samma lastbil hela tiden, så ser du till att sköta den och hålla den ren. Om de (företaget) sätter in någon som inte tar väl hand om lastbilen blir jag väldigt upprörd, säger Maxine och tillägger: – Min pappa hade faktiskt en Volvo. Och nu kör jag Volvo. Det känns bra i hjärtat.

Hur mycket hon än älskar sin lastbil och sin livsstil har Maxine börjat fundera på vad hon ska göra den dagen hon slutar köra vägtåg.

– Jag skulle tro att jag fortsätter att göra detta i fem år till, för att sedan gå i pension. Då vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Förmodligen tillbringa mer tid med familjen i New South Wales, säger hon.

Men så länge hon kör lastbil tänker hon fortsätta njuta av varje minut på vägen – med musiken på hög volym och med grabbarnas skämt i komradion.

– Jag uppskattar det här livet. Jag hoppas att min man hade varit stolt över mig. Det tror jag att han hade varit, säger hon.

Lastbilen

Lastbil: ”Quad”-vägtåg.
Modell: Volvo FH16.
Motor: 700 hk, vridmoment 3 150 Nm med I‑Shift.
Dragbil: 10x6 (boggie tridem).
Släpvagn: 4 släp – 2 A-släp, 2 dollysläp och en B-dubbel (ekipage bestående av 7 enheter totalt).
Vikt: 175 ton (tågvikt).
Nyttolast: Över 113 ton.
Längd: 53,5 meter.
Hjul: 84.
Bränsle: Upp till 1 840 liter. (Det finns nästan inga tankställen mellan gruvorna och Pt Hedland och körsträckor på över 80 mil är vanligt).
Utrustning: Anpassad för heta och extrema förhållanden.

  • Ispaket skyddar föraren vid oförutsedda händelser.
  • Viltfångare skyddar lastbilen vid viltolyckor.
  • Särskilda kylfunktioner finns för högriskutrustning såsom batterier och differentialer.

Relaterat innehåll

Att överleva på en av världens farligaste vägar

Försiktighet, skicklighet och erfarenhet är de egenskaper som hållit Juan Manuel Manrique vid liv under 45 år på en av världens farligaste vägar – Paso de los Caracoles i Chile....

Utvinner salt från Bolivias vita saltslätt

Ljuset är outhärdligt och luften tunn. Världens största saltslätt är en svår prövning för både människan och maskinen. Men här har lastbilsföraren Dario Machaca Colque arbetat i över 30 år....

Filtrera artiklar

5 true 5