Lastvagnar
Morgonens första solstrålar börjar leta sig fram mellan bergstopparna som omger saltslätten. Det blåser upp över den oändliga vidden och den friska, kalla luften biter i kinderna. Vi har precis anlänt, men den tunna luften gör sig redan påmind som en lätt huvudvärk.
– Jag började köra Volvolastbilar här när jag var 14 år och har aldrig använt några andra lastbilar, säger Dario Machaca Colque när han kliver upp i hytten på sin Volvo FH16 som står utanför hans hem i den lilla staden Colchani.
Salar de Uyuni, eller Salar de Tunupa som den lokala indianbefolkningen kallar den, ligger i Potosí-departementet i västra Bolivia. Det är världens största saltslätt, nästan lika stort som Skåne, och består av 10 583 kvadratkilometer hårt packat salt.
I dag ska Dario lasta och transportera salt som utvunnits från saltslätten. Innan han ger sig av hämtar han upp de lastare som ska hjälpa honom. De har en tuff arbetsdag framför sig. Det stora släpet ska lastas med 25 ton salt – för hand, med skyfflar som enda hjälpmedel. Dario ser därför till att det finns både lunch och dryck med till alla lastare.
– Det här är Edgar och hans bror Ivan. De är också härifrån. Alla känner alla här, säger Dario när de två lastarna kommer.
Edgar och Ivan klättrar upp på flaket där deras far Paulino, som också är lastare, redan sitter.
– Efter varannan gång som vi har kört i saltet tvättar vi lastbilarna noga med vatten efteråt. Sedan sprejar vi dem med olja och fett för att skydda dem under nästa tur.
För 40 000 år sedan var området en förhistorisk sjö. Vattnet sjönk undan och det bildades en saltslätt. Saltet knastrar under hjulen när lastbilen kör ut på den vidsträckta platån, där den bildar stora åttakantiga former. Alla spår på vägen försvinner i det vita tomma intet och Dario navigerar sig fram med hjälp av bergen i fjärran som enda referenspunkt. Han lokalkännedom är imponerande.
– Ytan består egentligen av två skikt sammanpressat salt, ett övre och ett undre. Däremellan är det ett skikt med lera. Det är inte farligt att köra på saltet, men om man avviker från den vanliga farleden kan det bli problem. På vissa ställen är ytan mjukare och lastbilen kan sjunka ned djupt i saltet och fastna.
Solen stiger över horisonten och strålarna reflekteras mot det vita landskapet. Solglasögon är oumbärliga. Darios valkiga händer och rynkiga ögonvrår vittnar om ett liv av strävsamt arbete och i ständig kamp mot det skoningslöst starka ljuset. Saltslätten har varit Darios arbetsplats i över 30 år.
– Men människorna som bor här håller sig friska och starka. Saltet är bra mot ledinflammation och ledvärk, förklarar Dario och ler.
Genom åren har Dario haft flera Volvolastbilar. I dag äger han två Volvo FH16 från 2006 med 610 hästkrafter. Han har själv importerat lastbilarna från Europa. På Darios lastbil kan man fortfarande se märkena från de tidigare ägarna, logistikföretaget DFDS i Tyskland.
– Jag planerar att köpa en Volvolastbil till, modellår 2008, någon gång nästa år. Jag tänker importera den från Sverige.
Dario och 23 andra förare är medlemmar i ”11:e juli-kooperativet”, som är ett förarkooperativ som kör både inrikes och utrikes transporter till och från området. Vägarna runt saltslätten är dåliga och avstånden stora. Man använder därför saltslätten som en korridor till departementen Oruro i norr och Cochabamba i nordöst och till grannlandet Chile i väst.
Som medlemmar i kooperativet äger förarna sina egna lastbilar men sköter administrationen gemensamt. Kostnaderna och vinsten delas mellan medlemmarna.
Bland Dario och hans kolleger märks det att Volvo är det självklara valet när det gäller lastbil – 20 av 23 fordon i kooperativet är av märket Volvo.
– På vintern blir det riktigt kallt här och vissa andra lastbilar startar helt enkelt inte. Vägarna runt saltslätten är väldigt ojämna. Andra lastbilar skakar sönder och börjar läcka och motorerna slutar gå jämnt. Det händer aldrig med Volvos lastbilar. De är tåliga och klarar de här påfrestningarna, säger han.
Eftersom saltet påskyndar rost går arbetet hårt åt lastbilarna. Dario förklarar att det krävs en hel del underhållsarbete:
– Efter varannan gång som vi har kört i saltet tvättar vi lastbilarna noga med vatten efteråt. Sedan sprejar vi dem med olja och fett för att skydda dem under nästa tur.
Varje år utvinns omkring 25 000 ton salt från Salar de Uyuni. Utvinningsarbetet är enkelt men tungt. Saltet, som är fuktigt, samlas upp i högar för hand för att torka över natten innan det ska lastas.
– I det här området är saltet tillräckligt fast för att vi ska kunna köra med tunga lastbilar på det, men där borta är det mjukare. Där kan lastbilarna sjunka ned i saltet.
Plötsligt dyker några siluetter upp långt bort på den vita vidden. Efter ett tag framträder de pyramidliknande salthögarna tydligare. Dario stannar lastbilen, kliver ur och förklarar för Edgar, Ivan och Paulino hur arbetet ska genomföras. Först ska de lasta tre högar med salt på den ena sidan av flaket, sedan vänder de på lastbilen och lastar tre högar till på andra sidan.
– Det är viktigt att lasta från båda sidorna så att det inte blir obalans, förklarar Dario.
Han pekar bort mot horisonten.
– I det här området är saltet så fast att vi kan köra med tunga lastbilar på det, men där borta är det mjukare. Där kan lastbilarna sjunka ned i saltet.
Just nu är saltslätten torr, men under de regniga sommarmånaderna svämmar den närbelägna sjön Popoo över så att vattnet breder ut sig över slätten. På vissa ställen kan det vara upp till en meter djupt.
– Därför brukar vi bygga upp ett saltlager i Colchani innan regnet kommer och lasta därifrån. Varken vi eller producenterna arbetar på saltslätten under regnperioden.
Paulino, Edgar och Ivan kastar upp de sista skyfflarna med salt på flaket. Arbetet har tagit lite mindre än tre timmar. Sedan får de skjuts tillbaka till Colchani i en av de många bilar som används av turistnäringen i området.
Innan Dario ska köra hem igen hamnar han mitt i en sandstorm. Från den intilliggande klippöknen kommer kraftiga vindbyar och bildar brunfärgade sandmoln i horisonten. Det fina dammet faller ned på saltslätten.
Dario sitter i hytten och väntar på att stormen ska avta.
– Det brukar inte hålla på längre än en timme, sedan lugnar det sig, förklarar Dario. Han sätter på radion där nyhetsuppläsaren summerar de lokala nyheterna i stackato.
Han har rätt. Stormen drar förbi och på långt håll kan man se de hotfulla molnen dra bort från saltslätten när Dario startar motorn.
Tekniska data:Volvo FH16-dragbil med brasiliansk släpvagn tillverkad av Randon. Dragbilen är från 2005 och avsedd för fjärrtransporter och tung last. Den har en 16,1-liters sexcylindrig, rak motor med 610 hk och ett vridmoment på 2 800 Nm vid 1 000–1 500 v/min.
Användning:Transporterar borax och svavel från gruvor i området samt salt från saltslätten, både utrikes och inrikes. Ett typiskt uppdrag tar 14–18 timmar. Cirka 70 000 km/år.